feir.blogg.se

Idag, alldeles nyss nästan, så stog jag i spegeln och hade på mig mina nyklippta jeansshorts, så jag studerade hur de satt och så, och då upptäckte jag en negativ sak med min kropp som jag inte lagt märke till innan och det första som ploppade upp i hjärnan var självklart "neeeeeej åh fy vad fult". Men sen sekunden efteråt så kände jag bara "men ÄSCH, jag är fin ändå" och jag är så fruktansvärt glad att jag kan tänka så. Det går inte att må dåligt över allt som man anser är fult hos sig själv, det går inte att må bra då tror jag iallafall. Det är bara att ställa sig framför spegeln och känna att man är skitsnygg även om man har stora öron, celluiter, oplatt mage, eller vad som helst. Låter så klyschigt och alldeles för enkelt men det är faktiskt inte svårare än så. Bara man intalar sig själv att man ser bra ut så tror man till slut på det! Och tro mig, det speglas såå mycket på utseendet om man själv känner sig nöjd.

Självförtroende handlar inte om att vara den snyggaste, smartaste, roligaste, kurvigaste, rikaste, sexigaste. Det handlar om att veta att man kanske inte är perfekt och vara nöjd med det man har och det man är. Om du inser detta så kan jag lova att andra kommer märka det med. Livet är för kort för att ha ångest över sina stora lår.

Jag har själv lärt mig att jag aldrig kommer vara den snyggaste, smalaste, smartaste eller perfekt på något alls, jag kommer antagligen aldrig vara nöjd över mina ben eller mina bröst eller min mage eller mina armar eller min rumpa eller min ansiktsform för den delen.

Men jag har insett och accepterat att det är så jag ser ut och jag är               G-O-R-G-E-O-U-S.

 

 

Blev verkligen inte nöjd med detta inlägget och allt känns bara rörigt men det jag ville få fram var att ALLA har osäkerheter hos sig själv och det enklaste sättet att "få bort" dessa osäkerheter är att inse att de finns där och lära sig att tycka om dem. Eller i alla fall acceptera att de finns.